Jag blev häromdan kontaktad av en kvinna i min egen ålder, hon hade letat information om kostokondrit & undrade vad jag åt för medicin. Den hon själv hade fått ordinerad hade en massa biverkningar. Såna är jag ganska allergisk mot, som bekant.
Hursomhelst, jag har funderat lite över min sjukdom & vad den ställer till med.
Jag tror att den debuterade i samband med yngsta dotterns födelse -04 iom att mina knän svullnade upp & blev groteska. Ont gjorde det oxå & efter en vända på vårdcentralen med misslyckat försök att spruta in cortison fick jag komma till specialist som även hon konstaterade att jag hade kraftig inflammation. Då fick jag prova olika sorter antiinflammatoriskt, Voltaren-t bla om jag inte minns fel men struntade i det efter ett tag eftersom min mage pajade helt.
Brukar som regel alltid få de"sällsynta"biverkningarna små vita piller ger.. plus alla de vanliga
Ett par timmar efter jag publicerat dagens blogginlägg hittar jag i expressen http://tinyurl.com/yf2ux27 att vanliga värktabletter, bla den jag fick rekommenderad att äta i högdos, inte är nåt vidare bra alternativ....
Fick via min dåvarande arbetsgivare bidrag till friskvårdsbehandling & fick tag på en riktigt bra akupunktör som gjorde underverk. http://tinyurl.com/y9o3g8s
Bokade behandlingar då & då samt fick även köpa en del kinesiska örtpreparat, bla ett mot rethosta som var lika effektivt som en fe´s trollspö.
Sen böt jag jobb & efter ett tag började jag få riktigt ont, mest molvärk i bålen. Men ibland kunde smärtan uppträda i armen eller benet. Trots en underbar arbetsgivare som gör allt för sin personal, ergonomi, erbjuder massage etc var det riktigt jobbigt. Under den här perioden insjuknade även min far hastigt & allvarligt, han fick konstaterat lungsäckscancer (ALDRIG RÖKT) orsakad av asbest & avled efter mindre än ett år.
Jag fick gå till läkare & efter flera vändor med röntgen etc fick jag till sist träffa en specialist som konstaterade att jag hade Tietzes syndrom/Kostokondrit & att det egentligen är rätt lindrigt.
Det var riktigt skönt med en ordentlig diagnos, tidigare läkare hade tom föreslagit att jag skulle äta antidepressiv medicin eftersom man kan få ont av att vara deprimerad....
Snacka om att famla efter halmstrå, eller så var läkare mutad av ett läkemedelsföretag !?
Det är jättebra att det FINNS antidepressiv medicin att ta till vid kriser om man håller på att gå under av en depression, men det är illa att var 5:e svensk äter sånt varje dag, tror inte att alla faktiskt behöver det.
Men , då man söker information om denna sjukdom står där att den oftast går över iom att diagnosen är konstaterad, eller möjligen på ett par veckor...
Tro det den som vill, jag antar att min är kronisk
Även att ansträngning gör den värre & en massa annat strunt.
Har slutat leta information & varje gång jag träffar läkare, speciellt specialister, blir jag alltmer kritisk mot deras tvärsäkra diagnoser & om man frågar om samband i olika delar av kroppen så är det helt förkastligt att tänka så. Eller för den delen, självdiagnos via nätet...
Har även valsat runt i sjukvården med uvibesvär, hudåkommor & trassel med det genitala systemet.
Det som slog mig nu på morgonen var att min mage väcker mig varje morgon tidigt & jag måste göra nr 2 x 2 innan jag blir människa. Har senaste dagarna haft ett "skov" med mycket värk & är inte speciellt sugen på att kela. Googlade lite & sida nr 2 jag hittade fanns det mycket info om IBS, dvs nervös tarm. Starkt samband med annan inflammation i kroppen.
Men jag har även en teori om att immunförsvaret går på hög växel hela tiden, blir liksom inte sjuk av vanliga förkylningar & annat som mina kära & nära drabbas av.
Tog jag svininfluensavaccin då ? Nä-tror inte på sånt längre.
Kommer jag gå till läkare då -nix.
Önskar att det fanns nån äcklig ProVivadryck så att jag fick ha den ifred, för sånt hjälper.
Det jobbiga med min kostokondrit är, förutom smärtan som kommer & går, även att jag blivit så känslig. Ett pyttelitet ludd eller gruskorn i strumpan måste omedelbart, kläder som sitter åt, felaktig arbetsställning får jag ont av på nån ½timme eller så etc. Bilkörning är tröttsamt, känner av allt som finns under däcken på bilen.
Jobba med armarna över armbågshöjd kan få mig sänkt i 2 dar.
Psykisk stress som jag just är utsatt för nu iom ett helt uppåt väggarna orosanmälan från dagis som saknar grunder gör livet skit. De jobbar inte heller efter de regler som finns uppsatta. SUCK
Vad hjälper mig då ?
En tablett Fortodol om dan (antiinflammatoriskt från hälsokosten) rörelse ofta, motion & meditation vilket jag får av att gå i skogen.
Akupunktur, massage & naprapatbehandling gör gott, liksom att bada bastu.
Är inte alls lika beläst & kunnig som min goa naprapat, Martin Kramberg, men jag antar att allt nyss uppräknat sätter igång kroppens system av endorfiner & immunförsvaret & försöker återställa balansen.
Vetekudde när det är jobbigt att försöka koppla bort smärtan då det är dags att sova.
Sen försöker jag ibland, då det blir för jobbigt, gå in i något projekt som gör mig helt absorberad & får mig att glömma smärtan tills den klingat av. Helst med mp3 laddad med favorithiphopen.
Ett bra exempel är min svampjakt, har hela frysen full med kantareller..
En kär familjemedlem föreslog att jag ska lägga mig ner & vila, men det är som att tortera sig själv. Bättre alternativ är att hoppa upp på cykeln & trampa en mil. Mina barn är väldigt förstående de dagar jag säger att det gör ont, det gör jätteont att få aningen ovarsam fysisk kontakt då.
Vissa dagar är jättejobbiga & jag är superlåg & andra dagar glömmer jag bort att jag har besvär.
En bra träningskompis har jag i min hund Meja, 2 år nu på alla hjärtans dag, hittade henne på en bortskänkessite.
En blandras hund av 5/8 schäfer, 1/8 del var av doberman, labrador & rottweiler.
40 kilo hund som i kroppen ser ut som en dobermann i kroppen, men med klassisk schäferteckning & svans.
Hon följer med hundvakten varje dag på en 1-2 timmarspromenad men hänger gärna med mig om jag ska ut 0,5-3 timmar. När bilden togs var jag, Meja & äldsta sonen ute på geocacing i 8 timmar & gick nästan 2 mil på Upplandsleden. Då var hon lite trött när vi kom hem...
Åh vad ja längtar tills det är framkomligt i skogen igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
ja, så svårt var det ju inte, eller hur, att skriva en rad..