Jag åkte till stan häromdan o det var jobbigt. Hjärtat bultar på o jag har svårt att hinna med alla intryck. Inte så att jag får panikattack, men det är jobbigt. Är skittrött efteråt o måste sova några timmar. Insåg att jag förmodligen behöver nån form utav arbetsträning några veckor. Fast jag vill inte bli utnyttjad som slavarbetskraft, vilket det finns en liten risk för, sisådär 95% eller så.
Fortsatte att fundera när jag kommit hem, om jag utvecklat folkskygghet, eller som det numera kallas, social fobi, men näe, jag uppfyller inte alls kriterierna för det. Innan jag fick diagnosen PTSD gillade jag inte heller folk i byn i allmänhet, förmodligen beror det på att jag jobbat på orten (nu är det länge sen, slutade dec-05) o bor precis intill ett välanvänt promenadstråk o om jag bara råkar gå ut med soporna kan folk som råkar passera börja tilltala mig o vill inte sluta prata. Tex min fd granne som under 20 års tid bara kläckt ur sig kränkningar eller andra saker jag irriterar mig på. Senast han gick förbi (då hade jag dessutom stora hörlurar på mig för jag städade på tomten) tittade jag bara hastigt på honom o fortsatte med mitt. Ett par såna gånger till o han kommer förmodligen sluta tilltala mig.
Jag letar fortfarande efter min forna livslust, mitt driv. Helt bortblåst. Hoppas att den återfinner sig minst iom vårens ankomst. Om/när jag får lust att vårstäda bilen vet jag att den kommit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
ja, så svårt var det ju inte, eller hur, att skriva en rad..