845.

Jag har haft mitt svåraste år någonsin under det sista året. Försöker komma tillbaka men det är mycket som är motigt.

Bland annat kan jag nämna min vikt, snudd på 7 kilo tyngre än vid samma datum förra året. Inte konstigt att mina knän tigger o ber om att jag ska tappa minst 5 kilo.
Men, men det är egentligen ett av de mindre bekymmerna. Det största är att jag inte har något jobb, inte ens när mitt drömjobb på nytt blev aktuellt o jag låg på som en igel för att få komma tillbaka hjälpte nåt.
Arbetslös några veckor eller månader är en sak, men när man aldrig ens får svar på ens inskickade jobbansökningar tappar man snart gnistan. Man känner sig bortvald, ratad, utan nåt som helst värde.

Positivt är att mina stunder då posttraumatiska stressen förlamar mig blir färre, men det händer fortfarande flera gånger i veckan. Jag tror att min hjärna blir överbelastad o bara går ner i viloläge, semester liksom, för jag blir helt förändrad då det sker. Glömsk, trött o förvirrad.

Nä, nu ska jag o jycken ta en snabb tur i skogen för att se om gårdagens lilla regn lockat fram några små kantareller. Grönt är helande för själen & doktorn har sagt åt mig att röra mig mycket.